Jag har starka minnen av läsning från min barndom. Jag kommer ihåg hur jag tillsammans med min mamma hade för vana att besöka biblioteket på lördagar. Vi skiljdes åt vid disken för returnerade böcker och möttes igen när vi båda samlat på oss högar av böcker, fulla med spännande världar och obekanta människor vars livsöden vi skulle sjunka in i genast när vi kom hem.
Läsningen var för mig nästan magisk. Jag kunde förlora mig i historier och berättelser och drömma mig bort från min egen vardag. Som barn var det svårt för mig att begripa att det fanns jämnåriga som inte älskade att läsa.
Plötsligt tappade jag förmågan att koncentrera mig på längre texter
Några år senare tappade jag ändå själv mitt läsintresse. När min mamma insjuknade och senare dog i cancer förlorade jag den starkaste kopplingen jag hade till litteraturen. Jag var 17 år gammal och hade fram till dess älskat att läsa. Men plötsligt tappade jag förmågan att koncentrera mig på längre texter och intresset att leva mig in berättelserna.
Jag ville läsa, men det gick helt enkelt inte. Framför allt kunde jag inte längre sjunka in i de världar och livsöden som böckerna skildrade. Läsningen blev mekanisk och jag lärde mig tolka och analysera texter, i stället för att engagera mig i dem.
Jag kan ännu komma ihåg känslan när jag första gången tog emot en lättläst bok
Ändå valde jag att studera nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. Det fanns en stark dragning i mig till litteraturen och jag ville hitta tillbaka. Jag visste bara inte hur.
Det skulle dröja länge innan jag hittade min egen ringliga stig tillbaka till böckernas magiska värld och det finns många orsaker till att jag idag kan sjunka in i en berättelse på samma sätt som jag gjorde när jag var barn. En av orsakerna är att jag tack vare en god vän fick upp ögonen för lättläst skönlitteratur.
Jag kan ännu komma ihåg känslan när jag första gången tog emot en lättläst bok som hon rekommenderade. Det var en återberättad version av Fjodor Dostojevskijs Brott och straff, en bearbetning gjord av Johan Werkmäster. En bok som jag kämpat mig igenom på universitetet och inte egentligen hade något minne av, men ändå kunde förklara vad som var det centrala i bokens tema, hur det moraliska sönderfallet syns i personskildringarna och i miljöbeskrivningarna.
När jag läste Werkmästers bearbetning hände någonting i mig. Jag drogs in i berättelsen och levde mig in i Raskolnikovs öde på ett sätt jag trott jag inte längre kunde. För mig var just den läsupplevelsen det jag behövde för att hitta tillbaka till litteraturen.
Välskriven skönlitteratur på lätt språk kan ge läsupplevelser åt vem som helst av oss.
Jag kan fortfarande komma ihåg hur det kändes att hålla i den relativt tunna boken, känslan att jag inte kunde läsa tillräckligt snabbt, att jag ville veta hur det skulle gå (även om jag redan visste, eftersom jag redan läst boken). Och jag var totalt fascinerad av hur Werkmäster lyckats få in upplevelsen av 1800-talets St Petersburg och det moraliska dilemma som Raskolnikov står inför, på så få sidor, med så få ord. Det kändes magiskt.
Jag är inte längre den tänkta mottagaren för lättläst litteratur, men i ett skede av mitt liv var jag det. Och jag tänker att det kan vara – och är – det bästa med lättläst litteratur. Välskriven skönlitteratur på lätt språk kan ge läsupplevelser åt vem som helst av oss. Och för en del av oss människor är den lättlästa skönlitteraturen en förutsättning för att kunna uppleva den magi som böcker kan erbjuda.
Därför vill jag jobba med lättläst skönlitteratur. Därför är jag glad och tacksam över att jag får vara en del av LL-Centers nya projekt som ska främja den finlandssvenska skönlitteraturen – inte bara den lättlästa, utan litteraturen som helhet.
Jag är övertygad om att den författare som lär sig behärska den lättlästa genren också utvecklas som författare, precis som den läsare som lär sig njuta av den lättlästa litteraturen utvecklas som läsare.
Läs om projektet Ny lättläst finlandssvensk skönlitteratur här.
Text: Jolin Slotte, projektkoordinator, författare
Bild: Pauliina Pesonen