Tillgänglighet är på modet just nu. Det märker också vi på LL-Center när allt fler organisationer och olika aktörer hör av sig för att fråga om tillgänglighet. Det här är förstås en riktigt bra sak.
Det är bra att det finns en lag som säger att digitala tjänster som är riktade till allmänheten ska vara tillgängliga.
Lagen om tillhandahållande av digitala tjänster förpliktar den offentliga sektorn och vissa av organisationerna inom den privata och tredje sektorn att följa tillgänglighetskraven. Lagen om digital tillgänglighet trädde i kraft i april 2019. De sista övergångstiderna gick ut förra sommaren. Det betyder ju att allting borde vara riktigt bra nu!
Men, sedan visar det sig att lagen inte egentligen sträcker sig så mycket längre än till de tekniska lösningarna. Syftet med lagen är visserligen att förbättra allas möjligheter att använda digitala tjänster på lika villkor.
Hur fungerar digital tillgänglighet i praktiken?
Så här skriver Regionförvaltningsverket som är den instans som ska övervaka den digitala tillgängligheten:
"Det är viktigt att digitala tjänster är lika tillgängliga för alla. För att detta ska vara möjligt krävs det att man redan vid planeringen av en digital tjänst beaktar människors olika förutsättningar. En webbplats eller mobilapplikation ska kunna användas även av användare med exempelvis hörsel- eller synskada, läs- eller inlärningssvårigheter, en minnessjukdom eller svaga kunskaper i finska eller svenska. Inte heller tillfälliga störningar, såsom buller, solsken, stress eller en gipsad arm, ska få göra det omöjligt att använda en webbplats eller mobilapplikation."
Problemet är att det här är lättare sagt än gjort. Även om en digital tjänst har gjorts upp enligt de regler som finns, med lämplig kontrast på sidan, med lämpliga färger, ett läsligt typsnitt och utan besvärliga pop-up-fönster och byggd på ett sådant sätt att också läsapparatur för synskadade klarar det hela, kommer det att finnas många människor som inte klarar av att använda tjänsten utan hjälp.
Lätt språk kan vara en del av lösningen
Ett annat problem är att även om det tekniska är under kontroll så är kanske inte själva innehållet, alltså texten det. Om man inte förstår det man läser eller de kommandon man uppmanas använda så kommer användandet att vara svårt, kanske till och med omöjligt. Här kan lättläst text vara en del av lösningen.
Och, vi ska inte vara för negativa, visst finns det redan fina digitala tjänster där också texterna är lättlästa och därför lättare att använda för allt fler. Och eftersom det finns en efterfrågan så kommer säkert de lättanvända och verkligt tillgängliga digitala tjänsterna att bli allt fler i framtiden.
Digitala tjänster passar inte alla
Men vi ska komma ihåg att det finns en relativt stor grupp människor som trots det inte klarar av att sköta sina ärenden via allehanda digitala tjänster och appar. Till den här gruppen hör bland andra människor med intellektuell funktionsnedsättning och den växande gruppen finländare med hög ålder. Det kan hända att de här personerna aldrig har fått bankkoder att identifiera sig med eller inte klarar av att använda de mer intrikata funktionerna på en smarttelefon.
Det här gör inte de här personerna till sämre människor, men tyvärr är en person i dagens Finland som inte behärskar det digitala och inte har bankkoder på ett sätt bara en halv person.
Hen kan inte självständigt uträtta ärenden, för på många viktiga ställen saknas det personlig service, eller ens en telefontjänst att ringa.
Det är inte längre möjligt att gå fram till en lucka där man kan träffa en person och be om en tjänst eller be om råd gällande hur man ska sköta sitt ärende.
Det känns både grymt och onödigt att göra människor mer funktionsnedsatta än de egentligen är.
Chatboten man stöter på, på allt fler digitala tjänster är säkert välvillig men har tyvärr ofta svårt att förstå kundens frågor och behov. Har man tur så ger chatboten till slut upp och frågar om den ska koppla en vidare till en människa.
Är det verkligen för mycket begärt att det inom viktiga funktioner fortfarande borde finnas också mänsklig service att tillgå, utan att tvingas betala hutlöst mycket för det?
Det känns både grymt och onödigt att göra människor mer funktionsnedsatta än de egentligen är, bara för att de inte klarar av att sköta ärenden den digitala vägen.
Ibland undrar man var alla dessa pengar som har sparats in genom att skära ner på service och tjänster egentligen har hamnat. Det borde ha blivit en ganska stor hög inbesparade slantar vid det här laget.
Text: Maria Österlund, redaktör på LL-Center